Det går en man på cykelbanan utanför fönstret. Han svänger på armarna och studsar lite när han går, han har på sig en fin vit tjocktröja av ett dyrare märke, moderiktiga jeans och gympaskor som ser ut att vara köpta idag. Mannen ser lycklig ut. Solen lyser på honom och träden runt omkring börjar att bli gröna, livet verkar lätt för honom. Men är han lycklig för det?
En bit bakom honom hasar sig en äldre dam fram med rullator, krum i ryggen och med slitna skor och med en en gång i tiden vinröd kappa men som har bleknat med åren. Det ser jobbigt ut att gå och i hennes ica-kasse i rullatorns korg skymtar några få matvaror som kan skvallra om ett ensamt och kanske knapert liv. Men är hon olycklig för det? Är hon ensam och lever fattigt bara för att det ser så ut?
I själva verket är sanningen den, att det är den glada mannen i fina kläder som har det jobbigt, på många olika sätt. Och damen, det är hon som är den lyckliga av de två. För hon vet, vad livet går ut på och hon vet att pengar och saker är inte det som gör henne lycklig. Utan det är hennes gubbe och deras hund som väntar på henne där hemma, för det är alltid dom som varit där för henne i vått och i torrt. Det låter kanske klyschigt, men så är det.
Men det vet bara du och jag, eftersom vi inte är den personen som faktiskt ligger och tittar ut genom fönstret på den glada mannen och den gamla damen på cykelvägen i solen. Den personen som ligger i sin säng, på fjärde våningen av tjugotvå, ser bara det som faktiskt syns på ytan.
Den personen, hon, börjar att förstå det som den äldre damen länge har förstått. Hade hon bara förstått det tidigare, och inte levt som den glada mannen tycks göra, så hade hon kanske inte legat där ensam den här dagen. Hon hade kanske till och med haft någon att samtala med, någon som hälsade på henne då och då, någon som hade brytt sig om och tagit hand om henne. Hon hade visserligen hur många som helst som tog hand om henne, men bara män och kvinnor i vita rockar som trots allt bara gjorde sitt jobb och som hon inte riktigt kunde avgöra om de faktiskt brydde sig eller om det var en del av deras yrkesroll. Sådant kan man aldrig veta om människor, utan att lära känna dom.
Men att lära känna, det var också en utav anledningarna till varför hon låg där ensam. Att lära känna människor riktigt på riktigt hade aldrig varit någon förstahands prioritering för henne. Hon hade alltid varit nöjd med att bara känna folk och inte lära känna folk, ha bekanta som man kunde ta ett eller två glas vin med ibland. Eller en kopp kaffe. Men att dela sina känslor, tankar och sitt liv med någon av de bekanta hon haft, hade inte direkt slagit henne att man kanske borde gjort. Hon hade alltid tyckt att hon kunde stå på egna ben, hon var stark och självgående och inte beroende av någon annan. Blir man beroende av någon annan, så blir man bara sårad i slutändan ansåg hon. Men nu, den här dagen, så började hon nog så smått ångra sitt val vid att hålla sina bekanta just bara som bekanta och inte mer som vänner. För släkt, det fanns det ingen heller. Den lilla släkt som en gång funnits, hade successivt blivit mindre och mindre och för något år sedan försvann den siste.
Alla de val man gör längst vägen påverkar vart man hamnar i slutet. Fan, tänkte hon, hur många gånger har man inte fått höra det och trott att man levt därefter? Det var väl helvete att det skulle va sant!
Men för att trösta sig själv lite och för att kanske ge sig själv en ursäkt till sina val, tänkte hon att hon ju trott att hon ännu skulle ha lång tid kvar på sig att göra fler och kanske även bättre val. Inte fasen skulle allt ta slut redan, så snabbt, tänkte hon. Det var inte direkt såhär hon tänkt sig det.
Hon blev avbruten i sina tankar av en svag knackning på dörren.
- Kom in, sa hon trött.
Samtidigt som dörren öppnades så torkade hon bort den vätska som börjat samlas i hennes ögon. Fan i helvete, ta dig samman människa! tänkte hon. Ligga här i din ensamhet och lipa, du har aldrig gråtit innan och du ska inte göra det nu heller. Speciellt inte framför den främling i blå arbetskläder som nu klivit in i rummet.
- Är det okej att jag.. började främlingen men avbröt sig när han såg de lätt rödspränga ögonen i sängen. Ska jag komma tillbaka en annan gång?
- Nej, det är lugnt. Städa du, svarade hon och försökte att låta oberörd.
Hon tittade ut genom fönstret igen och försökte tvinga sina känslor och sina tårar att krypa tillbaka in i det mörka hörn där hon alltid gömt dom. Varför skulle det vara annorlunda nu? Att bara komma fram sådär utan förvarning, och inför en främmande man dessutom. Hon knep ihop ögonen och tog ett djupt andetag. Så, nu hade hon snart kontrollen igen.
- Vad är det du brottas med?
Hon hade inte märkt att det svischande ljudet av svabben mot golvet hade upphört, och att svabben och mannen nu tillsammans stod och stirrade på henne. Hon kunde inte riktigt bestämma sig för vilken av dom som var jobbigast att titta på, en nyfiken främling som bad henne att öppna upp sig för honom eller en äcklig, hängande svabb som varit i kontakt med gud vet vad för olika saker och bakterier.
- Ärligt talat så vet jag knappt själv, det var många fina latinska ord på det, skrattade hon lätt.
- Jag menade inte sjukdomen, jag menade vad du brottas med i ditt inre?
I mitt inre? fnös hon för sig själv. Var detta något slags skämt? Fanns det en kamera gömd i den där smutsgrå svabben han höll i? Men mannen såg allvarlig och uppriktigt undrande ut, så hon tänkte kort och gott svara "Jaha, ne i mitt inre brottas jag inte med någonting faktiskt". Men istället kom det ut ett snäsigt:
- Som om du bryr dig om det?!
Vad höll på att hända med hennes känslor egentligen? Hon som alltid haft dom hårt kopplade, och alltid haft kontrollen över dom. Nu skenade de hejvilt och hur de ville och hon kunde inget annat än att hänga på tydligen. Vare sig hon gillade det eller inte. Vilket just nu mer lutade åt inte.
- Nej, sa han utan verka bry sig om hennes bitska svar. Men eftersom du inte har haft ett enda besök på de två månader du legat här så tänkte jag mest vara artig och fråga. Du verkar ju inte ha någon annan som gör det menar jag..
Hon kunde inte komma på något svar, inte ens ett spydigt. Vart var de arga och sura känslorna när de faktiskt behövdes? Då kunde de minsann hålla sig undan. Istället tittade hon tyst ut genom fönstret igen, och det svischande ljudet från svabben fyllde återigen rummet.
Den glada mannen och den äldre damen var för länge sedan borta, och nu myllrade cykelvägen istället av massor utav människor som stressade fram och tillbaka, kors och tvärs och om varandra. Men ingen var där hon var, ingen av dom var hennes vän. Och absolut ingen av dom undrade vad som pågick i hennes inre.
